Resa till andra länder.

November 25th, 2006

Förra måndagen var jag och lämnade blod hos farbror Wolmar på “Blodbussen” på rådhustorget i Umeå. Innan jag fick lov att tappa min arm på den röda vätskan fick jag fylla i ett slags friskhetsintyg, som man alltid gör. En av frågorna jag fick besvara var den som följer: Har du varit utanför norden sen senaste blodgivning och i sådana fall vart?
I april till Storbritannien med Mattis, i juni till Holland och tyskland med bror Marcus, i augusti till Frankrike med Simon, Otto och David samt till Portugal i början av november med mig själv som enda sällskap.
Farmor uttryckte sig såhär om allt resande. “Ja e så rädd att ja ska måst sii att du ha vari mee i ett plan som störta, så sluut far opåå o va heim.”
Att resa är bra för mig på många sätt. Ett av dessa är att jag får tillfälle att kliva ur mina rutiner och delta i någon annans rutiner istället. Det ger mig insikter om mitt eget liv.
Det är dock ofta så att jag märker när jag kommer iväg, att det som gör ont i mig, som kanske manar mig att fly iväg en stund; alltid är med mig varthelst jag åker.
Då kan man ju tänka sig att den inre resan är långt mycket viktigare än den vi gör när vi förflyttar vår kropp. Eftersom resandet likt avundsjukan påminner mig om att jag måste våga leva känner jag ändå att det är nödvändigt att flytta min kropp nu och då för att så småningom våga stanna där jag är.
Så farmor; det är bättre att våga söka efter livet och på vägen krascha med ett flygplan än att acceptera ett jag och en vardag man inte vill ha och sakta tyna bort.
Som alla som varit inne på min blog vid något tillfälle säkert märkt, har det gått ett halvt år sen jag skrev senast men det bekymrar inte mig så mycket, och jag hoppas att du som blivit besviken och velat veta vad som händer har kontaktat mig på annat sätt.
-Tobias

En ny sång.

April 3rd, 2006

Mattias, lillebror, och jag har gjort en ny sång “Once” som ni kan lyssna på genom att klicka på låtnamnet.
Ge gärna feedback så vi kan göra den bättre.
-Tobias

Vad som händer

April 2nd, 2006

Det är söndag andra april tjugohundrasex idag, och det är jättelänge sen jag skrev något. När jag startade bloggen så tänkte jag just att det skulle bli det som jag skrev i sidhuvudet “vardag i en ung mans liv” men också att min vardag skulle vara mera färgrik än den varit. Tiden kanske bestått av just vardagar.

Talade med en vän som påpekade att -du kanske kunde skriva något så att de människor som bryr sig om dig får veta vad som händer. Hade nog aldrig tänkt det så, att det finns människor som vill veta, bara för att dom bryr sig inte för att det innehåller så oerhört mycket tankar som jag VILL dela med er.

Jag tänker berätta lite vad som hänt den senaste tiden.

Januari var en intressant månad. Jag var iväg till Taizé i sydfrankrike (www.taize.fr) med några vänner för att, ja för jag kommit på att det vore trevligt att åka dit. Resan blev nästan som jag föreställt mig, samtidigt som jag var tyst mer än vanligt skrattade jag mer än jag gjort på länge. Vi hade fruktansvärt roligt helt enkelt.
Taizébröderna var människor som vågade leva i sitt beslut eftersom det inte var fattat under uppropet på en konferens “kom fram alla ni som vill leva fullt ut för Jesus”. Dom var inte fanatiska, bara 100 % människa. Vi blev alla oerhört uppmuntrade av att se, att dom var så vanliga och ändå hade så oerhört klara ögon.

Tomas Tranströmer skriver i sin dikt “guldstekel”

“Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte.
Han är en pakt mellan två
där den ene skall vara synlig till hundra procent och den andre osynlig.
Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”!

De som inte kan vistas någonannanstans än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av Den Oidentifierade
gå förbi dem!”

Broder Bruno var en av dessa människor som var närvarande och redo för att möta såna som vi, med frågor om livets allvar och lek. Det kändes som om vi fick svar på våra frågor, även om han inte gav oss dessa. Svaret var: ge tid för Gud. Var tillgänglig, så att han kan verka i ditt liv.

Det var en oerhört lyckad resa.
Nog om den.

Livet har gått vidare efter Taizé, med mycket jobb men också en hel del minnesvärda stunder av t.ex. kiting.

Mitt företag har gått bra hittils i år. Vi har ökat vår omsättning och bruttovinst med ca 20% sedan i fjol.
Det är tillfredsställande, även om “människan är 90 % mer än sin kunskap och sitt jobb”, som jag läste i någon tidning för arbetssökande.
Även om det är så att jobbet bara är tio procent så är det nog många av oss som låter vårt kunnande forma vår identitet till hundra procent. Det borde vara bara en liten del, men är allt.
Det faktum att vi är älskade kanske kunde forma oss till nittio procent och att vi då kanske skulle leva ohämmat och våga älska varandra.

En vän skrev ett SMS som är riktat till dig, lika mycket som till mig:

“Som din vän så måste jag påminna dig om att du är bra nog! Du behöver inte vara perfekt. Du är bra nog. Du är värd att älskas. Du är bra som du är. Låt inget som sker få dig att tro något annat. Gud gläder sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel.”

Till slut vill jag uppmana er att be för min vän Kaj Ahlsved som förlorat sin livskamrat.

Ni är älskade, så ta hand om varandra!
-Tobias

What i really want to say

January 25th, 2006

I say I love you I say I need you
I try so many ways to say how my heart beats for you
I say I’m always thinking about you
There’s no way I’d want to face this life without you
And even though these words come from deep inside me
There’s so much more I don’t have the words to say

’cause what I really want to say
Is what the sun would say to the sky
For giving it a place to come alive
But my words get in the way
Of what I really want to say
Oh what I really want to say

I know that sometimes my words can be as hard as stone
And sometimes my words have left you feeling so alone
So please forgive me and hear the words I’m saying now
I will spend my whole life looking for a way somehow
To let you know just how precious you are to me
I’ll use the best words I know but I still won’t say it all

It’s like a tale too great to be told
It’s something that my heart can only show
I’m gonna take my whole life
Just to let you know
What I really want to say
Oh what I really want to say to you
What I really want to say
Oh what I really want to say

-Steven Curtis Chapman

Vad är en man?

December 30th, 2005

Min morfar ligger för tillfället och snarkar på soffan. Vad detta har att göra med rubriken, förutom att morfar är en man (tack och lov för att morfar fortfarande är en man), vet jag ej.

Jag är, om jag skall vara ärlig, ganska trött på mig själv. Gud vet att jag skulle vilja vara jag, men mycket bättre.

När boken “Da Vinci koden” kom ut, läste jag att den boken gjorde att många gick ut ur katolska kyrkan. Jag blev inte direkt ledsen, utan tyckte nästan att det var bra. En bok som, även om det bara är en roman, får människor att tänka efter och kanske inte av slentrian göra som dom alltid gjort utan börja fundera vad dom egentligen gör här; gör nytta.

Den senaste tiden har jag känt mig nästan lika vilse som jag var när jag trodde att jag hade allt på klart.

Det är svårt att vara man i dagens värld, kanske svårare än det var innan jag kom till. Vem är vi egentligen?
Är vi den som försvarar och tar hand om våra nära och kära? Är vi den som med handlingskraft och mod tar tag i relationer som håller på att rinna ut i sanden? Är vi den som älskar och bryr sig om?
Är vi håglösa människor som svänger kappan efter vinden? Som lever våra liv i “frihet” utan någon annan att bry oss om än oss själva?

Vad är egentligen en riktig man?

Ett kort svar kanske kunde vara: En man som älskar Gud.

Jag har haft en relation med en mycket fin ung kvinna. En relation som jag, av inte fullständigt klara anledningar, inte har längre.
Jag har genom mina tillkortakommanden insett att mitt liv är ganska meningslöst om det är helt egalt om jag kommer hem klockan 16 eller 24. Det är inte självömkan, utan en insikt om vad som är betydelsefullt i livet. Vi vill alla älska och vara älskade och efterlängtade, av någon.

Varje dag läser jag i tidningen om kvinnor som blivit våldtagna. Varje dag får jag e-post (spam) som berättar om hur jag skall förstora min snopp och hur kvinnan vill bli tagen.
Jag kan inte låta bli att undra, vilken typ av män som lever och fostras i detta samhälle. Hur påverkar all information oss? Var är förebilderna?
Det sägs att 30 procent av alla män misshandlar sin partner (har tyvärr inte källan för denna uppgift). Vem är det som gör sånt undrar jag? Är det människor jag känner? Statistiskt sett borde flera av mina manliga bekanta begå våldsbrott. Skrämmande. Skulle jag kunna göra det?

Bjarne Skog sa en gång: Om du sätter in en svettig ost i kylen på kvällen kan du inte ha en fräsch ost på morgonen. …om man fyller på kylskåpet med goda ting, finns inte plats för det onda.

Livet är fyllt av små val, små val som att t.ex. på kvällen ställa in en gouda-ost istället för en tre år gammal brie. Likafullt bestämmer de små val vi gjort om vi blir uppmuntrade eller modfällda och på sikt bestämmer de vilka beslut vi fattar i större sammanhang.

Jag undrar om det kan finnas någon bättre förebild för oss män än Jesus Kristus. Han var inte rädd för att ställa till rätta det som var fel eller tillrättavisa människor som gjorde andra illa. Han vågade älska de som inte kunde älskas.

Ibland känns det avlägset med Jesus som förebild, men de riktiga männen finns faktiskt närmare än 2000 år bort. Alla män som älskar sin fru och sin familj och som gör nästan vadsomhelst för att värna om dessa. Män som stannar kvar när andra gått sin väg. Män som älskar med sin fru istället för med någon annan. Män som håller ut, som reser sig när de begått ett misstag. De är riktiga män.

Min bror, min svåger och min far. Ni är sådana förebilder för mig.

Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet.
2 Kor 13:5

Att längta så att kroppen blir tung.

December 22nd, 2005

Under en lång tid har jag fått dela min vardag med en människa som förstår, som lyssnar och som vill vara det denna är; en högt älskad kamrat. Det är väldigt svårt att förstå sig på sina egna känslor emellanåt. Varför jag fattat de beslut jag fattat kan i ena stunden verka lika övervägda som i nästa stund förkastliga. Det är svårt att reparera en kruka som gått sönder och om möjligt ännu svårare att reparera en relation som fallit i spillror.
Tror att det var i en av Tomas Sjödins böcker jag läste frågan “Hur ska man sörja någon som ännu lever?”.
Min systers svar på mina frågor är: fråga Gud. Jag verkar inte riktigt kunna ta det som ett svar, för inte frågar jag Gud. Eller jag vet inte om jag kan säga att jag inte frågar, men att svaret verkar finnas någon annanstans än just där. För Gud är lika tyst som jag är pratsam.

Jag har haft en tanke om att jag har något att dela med mig av, men jag har under en period haft en “det finns inget att skriva” period. Och frågan är varför man skulle prata när man inget har att säga? Ur min egen mun brukar falla både det ena och det andra av vilket mycket inte är upplyftande.
Vi människor vill ställa frågor till andra människor för att göra vår egen tillvaro begriplig. Vi speglar oss i varandra
Jag brukar säga att det bästa sättet att lära känna en annan människa är genom att lyssna till den andras tankar. Vad vi längtar efter och drömmer om, säger så mycket mera än vilken som är vår favorifärg.

En vän till mig har tagit sitt liv. En människa som är som de flesta av oss. En människa som söker svar och som delar alldeles för lite av det väsentliga med andra människor.
Jag talade med en av min nu döde väns närmaste vänner och han sa: det är något som är allvarligt fel i detta land. Jag kunde inte annat än hålla med honom.
Jag tror att den förtvivlan som är så stor att den leder en människa till den gräns där livet inte kan fortsätta, till stor del beror på den ensamhet man kan känna när stoltheten håller oss borta från närhet.

Varför uppskattar vi varandra så lite? Varför älskar vi så lite? Varför är jag så förtvivlat rädd för relationer som är närmare än det avstånd jag själv bestämmer?
Varför är vi som kallar oss kristna, helt och hållet lika tröga till att lägga vårt eget åt sidan för att dela livet med någon annan?

Min syster skulle be mig ställa frågorna till Gud.
Gud skulle antagligen gråtande säga: umgås med mig. Umgås med mig. Umgås med mig.
Och jag skulle antagligen, tragiskt nog, be Gud svara på mina frågor först, utan att förstå att det var det han gjorde.

Att förlåta

December 5th, 2005

Jag har ikväll sett en film som handlade om nåt som är så aktuellt för oss alla. Bitterhet, drömmar som gått i kras, förlåtelse och att verkligen leva.
Jag och en god vän gick och såg “An unfinished life”.
Det är märkligt hur berörd man kan bli av en massa bildrutor som visas i snabb följd. Hur märkligt det än kan vara så är det precis vad som hände. Filmen lyfte upp det som är så djupt rotat i oss. Oförrätter som vägrar att släppa taget om oss men framför allt om kraften i livet som kan förlåta.
Så härligt.
Tänk att varje dag är en ny möjlighet, en ny chans att välja kärlekens och förlåtelsens väg bort från självömkan och bitterhet.

Innan soluppgången

October 9th, 2005

Jag bor i ett kollektiv tillsammans med fyra fina människor mitt i Umeå stad. Igår satt Sven, Samuel och jag och tänkte på vad som skulle vara riktigt annorlunda att göra på en söndag. Idén som lät mest oortodox: Vi stiger upp klockan fem och cyklar 2 mil. Sagt och gjort. Vi skrattade medan vi cyklade i Guds då mycket fuktiga och mörka natur. Vi var ju alla oerhört trötta, men glada!

Vi tyckte faktiskt att det var så trevligt att vi bestämde att vi skulle göra det pånytt.

När man bestämmer sig för någonting så till synes ovanligt kan man tänka på ord av Sibelius.

“Bry dig inte om vad kritikerna säger; det har aldrig rests en staty för att ära en kritiker.”

Det är ofta bra att lyssna på andra människor, men inte alltid. Vi kan antingen ledas på rätt väg eller hindras följa våra drömmar; båda ledsagarna kan önska oss allt gott.

“Man is condemned to be free; because once thrown into the world, he is responsible for everything he does” Jean-Paul Sartre

Sammanfattningsvis kan jag säga: pröva att stiga upp riktigt tidigt bara för att vara i naturen, ensam eller med några vänner. Det finns en annan klarhet i världen när de flesta sover, innan soluppgången.

Dagen är slut – en evighet för tidigt

October 6th, 2005

Jag har idag haft en oerhört tillfredsställande dag. Lugna möten med fantastiska människor.
“I can see the fingerprints of God, when i look at you. You´re a masterpiece that all creation quietly applause. You are covered with the fingerprints of God”.

Saliga är de som är i anden fattiga

October 5th, 2005

Jag undrar om det är möjligt att leva det liv som mitt hjärta längtar efter. Mitt i livet, tjugosex år gammal, tycker jag mig förstå mindre av mysteriet livet än jag någonsin gjort. Jag vandrar, jag är påväg. Det vet jag. Omgivningen förändras. Relationer förändras, ibland utan att jag skulle vilja det. Människor växer och blir äldre, men har vi någonsin ro eller tid att förstå; och kan vi ens förstå eller blir svaren mer höljda i dunkel ju längre vi lever?

Har du någon gång tänkt på hur värdefullt ditt liv är? Har du någonsin tänkt på hur värdefullt andra människors liv är? Vilka möjligheter vi har att själv välja vår väg? Vi tror ibland att allt som sker i våra liv är konsekvenser av andra människors handlande, men är det verkligen så? Är vi fångar eller är vi fria? Om man betänker att vi alla mer eller mindre försöker passa in i det pussel som är vår egen tillvaro, är vi alla till viss del fångar.

Hur skulle det se ut om vi alla förstod att livet inte är förutbestämt, att vi kan välja. Att varje dag är en ny början på resten av våra liv. Det är en oerhört hoppingivande tanke. Men är det inte sant? Vi kan äta sunt, eller låta bli. Vi kan jobba hårt eller försöka komma undan med så lite arbete som möjligt; ansvaret ligger på våra egna axlar. Möjligheternas gåva är oss given men vi måste ha mod och tid nog att våga ta reda på vad i livet som är viktigt och vad som kan läggas åt sidan.

Tänk om vi mer och mer kunde vandra in i frihet. Lägga bort alla masker och försköningar.
Jag tror att människan är skapad till Guds avbild och att det bara är i Guds närhet som maskerna helt kan falla av. Jag tror att vi kan göra väldigt mycket på egen hand, men att Gud vill ha oss som vi är, så att han kan få lysa genom oss. “Saliga är dom som är fattiga i anden” -Jesus. Hörde en undervisning på Pingstkyrkan i Umeå 30.10.2005 om att våga vara dom vi är och att våga gå till Gud som vi är utan att först ställa saker tillrätta. Låta förändring komma som en gåva istället för genom fåfäng kamp. Kommer inte ihåg vad han som höll undervisningen heter, men tack. Det var vad vi alla behövde höra.

Vårt liv är fyllt av ansvar och möjligheter men tacka Gud för det. Vi är fria. Fria att leva i gemeskap med varandra. Fria att vara äkta, fria att älska. Fria att njuta. Fria att be om hjälp när vi behöver det. Fria att lägga all stolthet åt sidan. Vilken gåva. Tack!