Archive for October, 2005

Innan soluppgången

Sunday, October 9th, 2005

Jag bor i ett kollektiv tillsammans med fyra fina människor mitt i Umeå stad. Igår satt Sven, Samuel och jag och tänkte på vad som skulle vara riktigt annorlunda att göra på en söndag. Idén som lät mest oortodox: Vi stiger upp klockan fem och cyklar 2 mil. Sagt och gjort. Vi skrattade medan vi cyklade i Guds då mycket fuktiga och mörka natur. Vi var ju alla oerhört trötta, men glada!

Vi tyckte faktiskt att det var så trevligt att vi bestämde att vi skulle göra det pånytt.

När man bestämmer sig för någonting så till synes ovanligt kan man tänka på ord av Sibelius.

“Bry dig inte om vad kritikerna säger; det har aldrig rests en staty för att ära en kritiker.”

Det är ofta bra att lyssna på andra människor, men inte alltid. Vi kan antingen ledas på rätt väg eller hindras följa våra drömmar; båda ledsagarna kan önska oss allt gott.

“Man is condemned to be free; because once thrown into the world, he is responsible for everything he does” Jean-Paul Sartre

Sammanfattningsvis kan jag säga: pröva att stiga upp riktigt tidigt bara för att vara i naturen, ensam eller med några vänner. Det finns en annan klarhet i världen när de flesta sover, innan soluppgången.

Dagen är slut – en evighet för tidigt

Thursday, October 6th, 2005

Jag har idag haft en oerhört tillfredsställande dag. Lugna möten med fantastiska människor.
“I can see the fingerprints of God, when i look at you. You´re a masterpiece that all creation quietly applause. You are covered with the fingerprints of God”.

Saliga är de som är i anden fattiga

Wednesday, October 5th, 2005

Jag undrar om det är möjligt att leva det liv som mitt hjärta längtar efter. Mitt i livet, tjugosex år gammal, tycker jag mig förstå mindre av mysteriet livet än jag någonsin gjort. Jag vandrar, jag är påväg. Det vet jag. Omgivningen förändras. Relationer förändras, ibland utan att jag skulle vilja det. Människor växer och blir äldre, men har vi någonsin ro eller tid att förstå; och kan vi ens förstå eller blir svaren mer höljda i dunkel ju längre vi lever?

Har du någon gång tänkt på hur värdefullt ditt liv är? Har du någonsin tänkt på hur värdefullt andra människors liv är? Vilka möjligheter vi har att själv välja vår väg? Vi tror ibland att allt som sker i våra liv är konsekvenser av andra människors handlande, men är det verkligen så? Är vi fångar eller är vi fria? Om man betänker att vi alla mer eller mindre försöker passa in i det pussel som är vår egen tillvaro, är vi alla till viss del fångar.

Hur skulle det se ut om vi alla förstod att livet inte är förutbestämt, att vi kan välja. Att varje dag är en ny början på resten av våra liv. Det är en oerhört hoppingivande tanke. Men är det inte sant? Vi kan äta sunt, eller låta bli. Vi kan jobba hårt eller försöka komma undan med så lite arbete som möjligt; ansvaret ligger på våra egna axlar. Möjligheternas gåva är oss given men vi måste ha mod och tid nog att våga ta reda på vad i livet som är viktigt och vad som kan läggas åt sidan.

Tänk om vi mer och mer kunde vandra in i frihet. Lägga bort alla masker och försköningar.
Jag tror att människan är skapad till Guds avbild och att det bara är i Guds närhet som maskerna helt kan falla av. Jag tror att vi kan göra väldigt mycket på egen hand, men att Gud vill ha oss som vi är, så att han kan få lysa genom oss. “Saliga är dom som är fattiga i anden” -Jesus. Hörde en undervisning på Pingstkyrkan i Umeå 30.10.2005 om att våga vara dom vi är och att våga gå till Gud som vi är utan att först ställa saker tillrätta. Låta förändring komma som en gåva istället för genom fåfäng kamp. Kommer inte ihåg vad han som höll undervisningen heter, men tack. Det var vad vi alla behövde höra.

Vårt liv är fyllt av ansvar och möjligheter men tacka Gud för det. Vi är fria. Fria att leva i gemeskap med varandra. Fria att vara äkta, fria att älska. Fria att njuta. Fria att be om hjälp när vi behöver det. Fria att lägga all stolthet åt sidan. Vilken gåva. Tack!