Archive for December, 2005

Vad är en man?

Friday, December 30th, 2005

Min morfar ligger för tillfället och snarkar på soffan. Vad detta har att göra med rubriken, förutom att morfar är en man (tack och lov för att morfar fortfarande är en man), vet jag ej.

Jag är, om jag skall vara ärlig, ganska trött på mig själv. Gud vet att jag skulle vilja vara jag, men mycket bättre.

När boken “Da Vinci koden” kom ut, läste jag att den boken gjorde att många gick ut ur katolska kyrkan. Jag blev inte direkt ledsen, utan tyckte nästan att det var bra. En bok som, även om det bara är en roman, får människor att tänka efter och kanske inte av slentrian göra som dom alltid gjort utan börja fundera vad dom egentligen gör här; gör nytta.

Den senaste tiden har jag känt mig nästan lika vilse som jag var när jag trodde att jag hade allt på klart.

Det är svårt att vara man i dagens värld, kanske svårare än det var innan jag kom till. Vem är vi egentligen?
Är vi den som försvarar och tar hand om våra nära och kära? Är vi den som med handlingskraft och mod tar tag i relationer som håller på att rinna ut i sanden? Är vi den som älskar och bryr sig om?
Är vi håglösa människor som svänger kappan efter vinden? Som lever våra liv i “frihet” utan någon annan att bry oss om än oss själva?

Vad är egentligen en riktig man?

Ett kort svar kanske kunde vara: En man som älskar Gud.

Jag har haft en relation med en mycket fin ung kvinna. En relation som jag, av inte fullständigt klara anledningar, inte har längre.
Jag har genom mina tillkortakommanden insett att mitt liv är ganska meningslöst om det är helt egalt om jag kommer hem klockan 16 eller 24. Det är inte självömkan, utan en insikt om vad som är betydelsefullt i livet. Vi vill alla älska och vara älskade och efterlängtade, av någon.

Varje dag läser jag i tidningen om kvinnor som blivit våldtagna. Varje dag får jag e-post (spam) som berättar om hur jag skall förstora min snopp och hur kvinnan vill bli tagen.
Jag kan inte låta bli att undra, vilken typ av män som lever och fostras i detta samhälle. Hur påverkar all information oss? Var är förebilderna?
Det sägs att 30 procent av alla män misshandlar sin partner (har tyvärr inte källan för denna uppgift). Vem är det som gör sånt undrar jag? Är det människor jag känner? Statistiskt sett borde flera av mina manliga bekanta begå våldsbrott. Skrämmande. Skulle jag kunna göra det?

Bjarne Skog sa en gång: Om du sätter in en svettig ost i kylen på kvällen kan du inte ha en fräsch ost på morgonen. …om man fyller på kylskåpet med goda ting, finns inte plats för det onda.

Livet är fyllt av små val, små val som att t.ex. på kvällen ställa in en gouda-ost istället för en tre år gammal brie. Likafullt bestämmer de små val vi gjort om vi blir uppmuntrade eller modfällda och på sikt bestämmer de vilka beslut vi fattar i större sammanhang.

Jag undrar om det kan finnas någon bättre förebild för oss män än Jesus Kristus. Han var inte rädd för att ställa till rätta det som var fel eller tillrättavisa människor som gjorde andra illa. Han vågade älska de som inte kunde älskas.

Ibland känns det avlägset med Jesus som förebild, men de riktiga männen finns faktiskt närmare än 2000 år bort. Alla män som älskar sin fru och sin familj och som gör nästan vadsomhelst för att värna om dessa. Män som stannar kvar när andra gått sin väg. Män som älskar med sin fru istället för med någon annan. Män som håller ut, som reser sig när de begått ett misstag. De är riktiga män.

Min bror, min svåger och min far. Ni är sådana förebilder för mig.

Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet.
2 Kor 13:5

Att längta så att kroppen blir tung.

Thursday, December 22nd, 2005

Under en lång tid har jag fått dela min vardag med en människa som förstår, som lyssnar och som vill vara det denna är; en högt älskad kamrat. Det är väldigt svårt att förstå sig på sina egna känslor emellanåt. Varför jag fattat de beslut jag fattat kan i ena stunden verka lika övervägda som i nästa stund förkastliga. Det är svårt att reparera en kruka som gått sönder och om möjligt ännu svårare att reparera en relation som fallit i spillror.
Tror att det var i en av Tomas Sjödins böcker jag läste frågan “Hur ska man sörja någon som ännu lever?”.
Min systers svar på mina frågor är: fråga Gud. Jag verkar inte riktigt kunna ta det som ett svar, för inte frågar jag Gud. Eller jag vet inte om jag kan säga att jag inte frågar, men att svaret verkar finnas någon annanstans än just där. För Gud är lika tyst som jag är pratsam.

Jag har haft en tanke om att jag har något att dela med mig av, men jag har under en period haft en “det finns inget att skriva” period. Och frågan är varför man skulle prata när man inget har att säga? Ur min egen mun brukar falla både det ena och det andra av vilket mycket inte är upplyftande.
Vi människor vill ställa frågor till andra människor för att göra vår egen tillvaro begriplig. Vi speglar oss i varandra
Jag brukar säga att det bästa sättet att lära känna en annan människa är genom att lyssna till den andras tankar. Vad vi längtar efter och drömmer om, säger så mycket mera än vilken som är vår favorifärg.

En vän till mig har tagit sitt liv. En människa som är som de flesta av oss. En människa som söker svar och som delar alldeles för lite av det väsentliga med andra människor.
Jag talade med en av min nu döde väns närmaste vänner och han sa: det är något som är allvarligt fel i detta land. Jag kunde inte annat än hålla med honom.
Jag tror att den förtvivlan som är så stor att den leder en människa till den gräns där livet inte kan fortsätta, till stor del beror på den ensamhet man kan känna när stoltheten håller oss borta från närhet.

Varför uppskattar vi varandra så lite? Varför älskar vi så lite? Varför är jag så förtvivlat rädd för relationer som är närmare än det avstånd jag själv bestämmer?
Varför är vi som kallar oss kristna, helt och hållet lika tröga till att lägga vårt eget åt sidan för att dela livet med någon annan?

Min syster skulle be mig ställa frågorna till Gud.
Gud skulle antagligen gråtande säga: umgås med mig. Umgås med mig. Umgås med mig.
Och jag skulle antagligen, tragiskt nog, be Gud svara på mina frågor först, utan att förstå att det var det han gjorde.

Att förlåta

Monday, December 5th, 2005

Jag har ikväll sett en film som handlade om nåt som är så aktuellt för oss alla. Bitterhet, drömmar som gått i kras, förlåtelse och att verkligen leva.
Jag och en god vän gick och såg “An unfinished life”.
Det är märkligt hur berörd man kan bli av en massa bildrutor som visas i snabb följd. Hur märkligt det än kan vara så är det precis vad som hände. Filmen lyfte upp det som är så djupt rotat i oss. Oförrätter som vägrar att släppa taget om oss men framför allt om kraften i livet som kan förlåta.
Så härligt.
Tänk att varje dag är en ny möjlighet, en ny chans att välja kärlekens och förlåtelsens väg bort från självömkan och bitterhet.