Att längta så att kroppen blir tung.

Under en lång tid har jag fått dela min vardag med en människa som förstår, som lyssnar och som vill vara det denna är; en högt älskad kamrat. Det är väldigt svårt att förstå sig på sina egna känslor emellanåt. Varför jag fattat de beslut jag fattat kan i ena stunden verka lika övervägda som i nästa stund förkastliga. Det är svårt att reparera en kruka som gått sönder och om möjligt ännu svårare att reparera en relation som fallit i spillror.
Tror att det var i en av Tomas Sjödins böcker jag läste frågan “Hur ska man sörja någon som ännu lever?”.
Min systers svar på mina frågor är: fråga Gud. Jag verkar inte riktigt kunna ta det som ett svar, för inte frågar jag Gud. Eller jag vet inte om jag kan säga att jag inte frågar, men att svaret verkar finnas någon annanstans än just där. För Gud är lika tyst som jag är pratsam.

Jag har haft en tanke om att jag har något att dela med mig av, men jag har under en period haft en “det finns inget att skriva” period. Och frågan är varför man skulle prata när man inget har att säga? Ur min egen mun brukar falla både det ena och det andra av vilket mycket inte är upplyftande.
Vi människor vill ställa frågor till andra människor för att göra vår egen tillvaro begriplig. Vi speglar oss i varandra
Jag brukar säga att det bästa sättet att lära känna en annan människa är genom att lyssna till den andras tankar. Vad vi längtar efter och drömmer om, säger så mycket mera än vilken som är vår favorifärg.

En vän till mig har tagit sitt liv. En människa som är som de flesta av oss. En människa som söker svar och som delar alldeles för lite av det väsentliga med andra människor.
Jag talade med en av min nu döde väns närmaste vänner och han sa: det är något som är allvarligt fel i detta land. Jag kunde inte annat än hålla med honom.
Jag tror att den förtvivlan som är så stor att den leder en människa till den gräns där livet inte kan fortsätta, till stor del beror på den ensamhet man kan känna när stoltheten håller oss borta från närhet.

Varför uppskattar vi varandra så lite? Varför älskar vi så lite? Varför är jag så förtvivlat rädd för relationer som är närmare än det avstånd jag själv bestämmer?
Varför är vi som kallar oss kristna, helt och hållet lika tröga till att lägga vårt eget åt sidan för att dela livet med någon annan?

Min syster skulle be mig ställa frågorna till Gud.
Gud skulle antagligen gråtande säga: umgås med mig. Umgås med mig. Umgås med mig.
Och jag skulle antagligen, tragiskt nog, be Gud svara på mina frågor först, utan att förstå att det var det han gjorde.

2 Responses to “Att längta så att kroppen blir tung.”

  1. Andreas Says:

    Hm… Jag har läst många vittnesbörd där människor kommit till Jesus och sedan sagt att Han gav mig svar på alla mina Frågor. Länge tänkte jag att Han tog god tid på sig och gick igenom Frågorna en och en, tills allt var genomgånget. “Alla frågetecken rätades ut till utropstecken.” Men sedan slog det mig en dag: tänk om frågorna inte behövdes i Hans närhet? Då det inre tomrummet fylldes av Hans närvaro så fanns plötsligt frågorna inte längre där.

  2. Sanna Says:

    Tänkte bara säga att meningen med umgås med Gud var så träffsäker…
    Det är något jag vetat så länge men fattat först på senare tid. Tiden med Gud. Den är så otroligt viktig.

Leave a Reply